En mamma reflekterar

Blir du stressad av den bild som förmedlas genom sociala medier? Av att alla verkar ha det så perfekt? För att dämpa denna ångest bör du läsa denna artikel där en ”vanlig” mamma delar med sig av sina vardagsreflektioner. De är inte alltid rosenröda, utan ack så mänskliga.

För vi får inte glömma bort att det är just det vi är; människor, med fel och brister men bra nog, just av den anledningen.
Här följer nu en reflektionen från en 2-barnsmamma, mitt i livet.

Ha inte för bråttom!

Som vi längtar och letar efter varje litet steg av utveckling hos våra små mirakel!

Jag kommer ihåg hur lycklig jag kände mig när min lilla plötsligt lyckades vända sig från rygg till mage. För att inte tala om när den lilla krabaten kröp för första gången.  Sedan dröjde det inte länge förrän det var dags för de första stapplande stegen. Sådan lycka! Så gullig hon var när hon tultade fram!

Och som jag längtade efter att få höra henne säga: “Mamma” första gången. Jag tränade henne så ofta jag kunde: “säg MAMMA” och drömde om när dessa små men ack så betydelsefulla stavelser skulle komma ut ur hennes rosenröda mun. Och plötsligt kom den, den magiska dagen. Hon satt och jollrade i barnstolen, solen sken in från fönstret och ett tu tre hördes det:

”MAMMA”! Med en spröd röst. Så underbart! Ingen kan säga det som hon! Så innerligt stolt jag kände mig.

6 år senare hade jag turen att få upprepa proceduren igen. Samma längtan och samma stolthet som med den första!

Dock måste jag erkänna att jag ibland, några år senare, vissa dagar då jag är mer stressad än andra, kan drömma mig tillbaka till baby- och småbarnstiden.  Den bekväma tiden då de små liven låg kvar där man lade dem. När de låg tryggt i vagnen och man inte behövde klyva sig för att ha koll på vart de tog vägen när man tex var och handlade. Då de stämde upp ett glatt joller mellan varven och sov långa stunder. Fick de bara mat, torr blöja, lite lagom stimulans var de solskenet själva (jag har glömt allt som på minsta sätt var oroande och jobbigt).

Mamma, mamma, mamma…

Det som kan trigga mig mest idag är när båda barnen tjatar: “Mamma!”, “Mamma!”, “Mamma!”  i kör upprepade gånger, gärna i kombination med ett ytterst irriterande petande på min arm. Detta kan ske trots att de har min fulla uppmärksamhet. Där och då kan jag innerst inne tänka: “Säger du mamma en gång till kommer jag att bli sjövild!” och förbanna att de lärde sig prata överhuvudtaget. Känns det igen?

Visst är det fascinerande! Det man längtade så efter gör en tokig senare! Så ha inte för bråttom, låt utvecklingen komma i den takt den kommer. Och tillåt dig att njuta av varje period! Ditt minne sorterar ut det jobbiga i sinom tid.

Missförstå mig inte, jag älskar mina troll mer än ord kan uttrycka och jag hade inte velat ha det på något annat sätt, men ibland är jag en sur och stressad mamma, och det är helt ok!

Håll dig uppdaterad med de senaste nyheterna inom barn och familj: